Benkriget

I senaste numret av Världens historia (nr 2-2009) finns en artikel om det s.k. benkriget. Benkriget är en benämning för den rivalitet under 1800-talets slut mellan två amerikanska paleontologer, som ledde till att vetenskapen berikades med ny kunskap om dinosaurier och andra urtidsdjur.

Edward Drinker Cope och Othniel Charles Marsh var från början vänner, men efter en dispyt över ett skelett blev fiendskapen dem emellan allt grövre. Båda blev snart besatta av att vinna kampen om fossilfynd i västra USA. Jakten på fler fossil tog sin början i ett rasande tempo. De båda fossiljägarna var nästan alltid i närheten av varandra, var och en med sina assistenter, grävandes efter nya skelett.

Jakten på nya fossila belägg blev en kamp mellan de två rivaliserande männen. Båda beskyllde varandra för att inte vara renhåriga, båda avskydde de varandras jakt på fossilen så till den grad att de båda forskningslagen besköt varandra om tillfälle gavs.

Cope och Marsh var olika både till bakgrund och sätt. Cope hade en förhållandevis enkel bakgrund, utan någon egentlig akademisk examen. Cope var dock en sällskapsmänniskan, som uppskattades av de flesta som kom i hans väg, inte minst kvinnorna. Cope var också en arbetsmyra, som i snabb takt publicerade rapporter.

Marsh och sin sida var en tillbakadragen ensamvarg, lätt deprimerad – men född med guldsked i mun. Han var en driven paleontolog, men publicerade sig i mindre takt än Cope. Marsh arbetade tidvis i Yales (Peabody) Naturhistoriska museum. Grundaren till museet, George Peabody, var ingen mindre än en nära släkting till Marsh.

Tillsammans upptäckte dessa båda fossiljägare 142 nya disnosauriearter! Detta om något borde ge dem ett epitet som århundradets vetenskapliga samlare… För samlare var de, inte minst Marsh, som i sitt palatsliknande hus bjöd in tidens kändisar för att visa upp sina omfattande samlingar av naturalier och konst.