En samling blir aldrig komplett

En del samlare har en konstant hunger av att skaffa mer. Det kan bli en passion som är svår att styra och då går samlandet lätt till överdrift. En japansk regent samlade på levande hundar, 5000 hundar hade han i överdådigt inredda kennlar. En annan märklig samling är en samling på tusentals loppor. Samlaren förvarade lopporna en och en i små flaskor med sprit, märkta med platsen där loppan hittades och namnet på den värd, djur eller människa som den suttit på. Meningen med de samlingarna kan jag faktiskt inte se.

Men för de flesta samlare är samlandet en trevlig, avkopplande förströelse. Jag kan se samlandets viktiga funktion, för förutom avkoppling och nostalgi kan det vara både lärorikt och upplysande att samla på saker. Det är säkert roligt att skaffa kunskap om föremålen och försöka förstå deras plats i historien. Dessutom är samlandet ett sätt att strukturera och organisera saker, en del tycker om att skapa en sorts struktur i den här ostrukturerade världen. För många är det också ett sätt att vara social, det finns ju t.ex. filatelistföreningar där man kan prata om sina frimärken och byta till sig nya frimärken. Oftast är det inte lika roligt när samlingen är komplett.

Tove Jansson beskriver det bra i sin bok Trollkarlens hatt:

”Men hemul då! sa snorkfröken upprörd. Tala inte sådär! Din frimärkssamling är den finaste i världen! – Det är just det! ropade Hemulen förtvivlat. Den är färdig! Det finns inte ett frimärke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till? – Jag tror jag börjar förstå, sa mumintrollet långsamt. Du är inte samlare längre, du är bara ägare, och det är inte alls så roligt.”