Lagbrott eller god tro?

De allra flesta nöjer sig med att köpa ett och annat föremål på eBay eller Tradera, men det finns de som går längre. De jag talar om är de som samlar på historiska föremål. Handeln på nätauktioner är ofta en gråzon, där de flesta inte vet att de begår ett lagbrott genom att köpa historiska föremål. För faktum är att ”god tro” sedan länge inte existerar i rättslig mening. Dessutom: att köpa historiska föremål utan proveniens är per definition olagligt. Om man äger historiska föremål skall man skicka dessa till lämpligt museum för att därefter kanske få chans att äga föremålet lagligt.

Låter det krångligt? Tja, många tycker att professionella arkeologer gör amatörerna en otjänst. För medan världens kulturskatter plundras hinner arkeologer inte med att göra avsökningar. Men det innebär väl inte att det är rätt att stjäla historiska artefakter? Nej, men många hävdar att det trots allt är bättre att föremålen hamnar hos en individ som tar hand om föremålen än att de försvinner med tidens tand.

Denna fråga är mycket inflammerad, och kan naturligtvis ses utifrån många synvinklar. Själv tycker jag det är fruktansvärt när ett kulturarv plundras (ofta utan dokumentation eller annan historisk omtanke) av kriminella gäng vars enda levebröd är rika samlare, som pryder sina palats med föremål utan kontext.

Marinarkeologin är särskilt drabbad. Flera privata företag letar aktivt skeppsvrak i syfte att tjäna pengar. Handlingen är i sig inte kriminell (de har ofta tillstånd och är utbildade) men det arkeologiska arbetet hamnar ofta i skymundan till förmån för snabba inkomster.

Läs Greg Stemms tankar om lagligt och olgaligt inom marinarkeolgins grumliga vatten. Stemm är själv en person som driver ett privat företag som specialiserat sig på skeppsvrak.