Brokiga samlingars bostad

Nordiska museets och Skansens årsbok, Fataburen, innehåller alltid intressanta artiklar om kulturhistoria i vid mening. För oss samlare är denna årsbok verkligen värd namnet. 2007 års upplaga har titeln Brokiga samlingars bostad, och handlar (inte helt överraskande) om samlande och samlingar.

Boken tar sin utgångspunkt i det faktum att Nordiska museet är en förvaringsplats för samlingar av skilda slag. Välskrivna artiklar om museets uppkomst och utveckling tar vid. En kortare artikel om hur museet sett – och ser – på insamlande av föremål finns med i det historiska avsnittet. Denna korta artikel frammanar också viss kritik från min sida. Varför nämns inget om de principer som gäller för insamlandet? Om nu syftet med artikeln är att visa på hur insamlandet går till borde inte viss självinsikt besträffande etiska dilmemman finnnas med? Kanske svjajar man lite vid målet. Att kort konstatera hur föremål hamnat på museet ger inte läsaren någon inblick i det tankearbete som rimligen bör funnits innnan förvärven. 

Såväl museets historiska arv som moderna kopplingar till samlandet görs boken genom. Personligen tycker jag att bokens avsnitt om den samlande människan är intressantast. Där återfinns bl.a. en artikel av den numera kände biologen, författaren och flugsamlaren Fredrik Sjöberg. Sjöberg skiver en rolig och tänkvärd artikel om samlandets psykologi. Språket som vanligt rappt och precist, om än alltid med ett visst poetiskt anslag. Som svar på den återkommande frågan om varför jag är en sådan lustig kuf som samlar på ditt och datt, om det är något fel på mig, skulle jag med Sjöbergs ord säga ”Nej. Samlandet är ingen gryende dårskap.”

Som helhet är boken väl värd att köpa. Det är ett angeläget ämne, som tyvärr är väldigt eftersatt av de svenska forskarna…