Samlande institutioner

Det är ingen nyhet för de flesta att museer är professionella aktörer på samlandets arena. Museitanken bygger på att visa upp föremål som kan tänkas locka besökare. Att också biblioteken och arkiven är professionella samlarinstitutioner tänker många kanske inte på. Men vad är ett bibliotek egentligen om inte en samling medier?

I mitt yrke som bibliotekarie har jag kommit att intressera mig för min egen yrkesroll. Min samlande fritid har här mött det professionella. Intressant att notera är att flera bibliotekarier finns representerade bland storsamlarna i olika äldre sammanställningar. Detta gäller då inte enbart det professionella utan också i hög grad som fritidsintresse.

Detta har säkert till viss del med yrkets intellektuella tillhörighet att göra. Man blir inte samlare utan minsta intresse för föremålens historia och kontext, man vill lära sig mer. I äldre tider var det få yrkesgrupper förunnat att ha tillgång till – och kunskap om – kultur- och naturhistoria i vid mening; än färre hade tid och ork att efter en arbetsdag ägna sin fritid åt det. Bibliotekarier och folkskollärare är härvidlag överrepresenterade som samlare. (Den som vill ha källor till mina påståenden får gärna kontakta mig.)

Åter till biblioteken, eller snarare bibliotekarien, som professionell samlare. Om de egenskaper den yrkesmässige bibliotekarien bör ha står det uttryckligen i en äldre handbok (Handbuch der Bibliothekslehre, 1902) att bibliotekarien bör ha ”…ett gott minne, omdöme, samlariver och dessutom är nära nog encyklopediskt vetande.”

Det sistnämnda är inte en egenskap jag besitter. Men samlariver är en etikett jag utan omsvep kan sätta på mig själv. Inte undra på att man lider av samlandets sköna mani…