von Hallwyl – en svensk storsamlare

Wilhelmina von Hallwyl är ett namn som ganska få känner till. Möjligen har någon hört talas om Hallwylska museet i Stockholm, men frånsett det är namnet i de breda folklagren relativt okänt. Wilhelmina är en av de stora samlarna i svensk historia; också internationellt får hon betraktas som en av de stora kulturpersonligheterna med passionen förankrad i samlandet.

Så vem var denna märkliga kvinna? Wilhelmina von Hallwyl (1844-1930) var en av vårt lands stora samlare av konst och konsthantverk runt sekelskiftet 1900. Hon gifte sig med Walter von Hallwyl, en förmögen schweizare med långa anor i Europas adelssläkter. Wilhelmina föddes också med silversked i mun. Hennes far, Wilhelm Kempe, var en av den tidens stora entreprenörer, med ett stort kapital att förvalta.

Att sköta affärerna låg dock inte för Wilhelmina, hon föredrog att samla konst- och naturföremål av skilda slag. Denna passion för samlandet skall ha börjat tidigt hos Wilhelmina:

”En liten snäcka, en Melongena paradisiaca, menar hon själv var upptakten till hennes första samling och livslånga intresse. […] Den första snäckan följdes snart av flera och till snäckorna lades andra mollusker, koralldjur med mera. Under åren på Erikslund fanns dock inga förutsättningar att tända en samlarsjäls begär. Det var först efter faderns bortgång och sedan familjen flyttat från lantegendomen till Stockholm som intresset tog verklig fart. Passionerat blev det sedan den nya bostaden vid Hamngatan stod färdig. Här fanns utrymme och här var från början planerat för hennes samlingar.” (Ur För en långt avlägsen framtid av Eva Helena Cassel-Pihl, 2006)

Just vid Hamngatan i Stockholm ligger också det palatsliknande hem som 1920 donerades till svenska staten i syfte att bli ett museum. Wilhelmina anställde kompetent personal att hjälpa henne med det som kom att bli hennes livprojekt: katalogiseringen av de omfattande samlingarna. Totalt kom katalogen att bestå av 78 tjocka foliantvolymer(!) med detaljerade beskrivningar av de drygt 50.000 föremål samlingarna bestod av. Allt från porslin och konst till vapen och rustningar finns representerat i denna kulturhistoriska guldgruva.

Wilhelmina saknade inte resurser att köpa in föremål. Hon gjorde samlandet till sin profession. Hennes kontakter med de stora auktionshusen i Europa var täta, och hon köpte in konstföremål för otroliga summor. Hemmet på Hamngatan var också det första i Sverige att förses med glödlampor och rinnande varmvatten. Devisen ”endast det bästa är gott nog” gällde i lika hög grad hemmet som inköp av samlarföremål. 

Wilhelmina von Hallwyl är fascinerande kulturpersonlighet, men var i första hand en samlare av rang. Syftet med samlandet kom med tiden att bli allt överskuggande. Arbetet med katalogen upptog de sista åren all hennes tid. Wilhelminas syfte med katalogarbetet var att ge eftervärlden ett stycke kulturhistoria, en visuell upplevelse av en svunnen tid.

Till alla som ännu inte besök Hallwylska museet på hamngatan i Stockholm kan jag bara rekommendera ett besök snarast. Det är verkligen en upplevelse att kliva in i en en annan epok; i ett hem där tiden stannat framstår det passionerade föremålssamlandet som än mer märkligt och kittlande. Att det dessutom var en kvinna som för eftervärlden fått framstå som en Sveriges törsta samlare genom tiderna är för mig ett tecken i tiden – och ett gott föredöme för alla de tejejer som samlar i vår egen samtid. Vi killar har inte monopol på samlandet.