När samlandet blir en sjukdom

Tvångsmässigt samlande (eller ”hoarding”, som det heter i engelskt språkbruk) är en företeelse som på senare tid väckt forskarnas intresse. Man har noterat att vissa samlare inte klarar att dra en klar linje mellan samlandet som fritisintresse och samlandet som mani. Den maniske samlaren staplar föremål på hög till den gräns att bostaden blir överbelarmad av saker. Vissa tvångssamlare ställer snyggt upp sina saker, andra samlar (i bokstavlig mening) sopor på hög. Det är i första hand den sistnämnda kategorien som get upphov till kategoriseringen av sjukdomstillståndet tvångssamlande/hoarding.

Sjukdomen inträder först när personen i fråga blir så besatt av sitt samlande att han/hon inte kan hantera vardagen. Föremålen kräver så mycket tid och plats att ett yrkesliv inte är att tänka på. I de värsta fallen blir hemmet också till en soptipp, där stinkande påsar ligger i månader. Tvångssamlaren kan inte kasta något, inte ens det som är rena sopor. Följderna blir katastrofala: arbetslöshet, mani, depression, livshotande brist på hygien, förlorat socialt kontaktnät. Listan kan göra lång.

En nyligen publicerad artikel om just tvångsmässigt samlande återfinns i en artikel från Stödförening för tvångssyndromdrabbade och anhöriga i Sverige. Artikelns inledning är talande – och väcker hopp hos de miljontals samlare världen över som bara upplever sin hobby som positiv:

”Samlande är ett beteende där en person skaffar sig saker som han eller hon sedan inte förmår göra sig av med. Saker som dessutom kan synas värdelösa eller i vissa fall av mycket litet värde för en utomstående. Samlande är relativt vanligt och många människor som samlar lider inte alls av något sjukdomstillstånd. Men när ett samlande blir omfattande kan det får svåra följder för personen själv eller dess familj och omgivning.”