Samlandets psykologi

I spåren av mina samlarintressen har jag även börjat intressera mig för samlandet som fenomen. I modern tid är människan som bekant inte tvungen att samla (föda) för att överleva, vi gör det av helt andra anledningar. Människor finner ofta trygghet i att omge sig med saker de själva skaffat. Kanske kan man se den uppsjö av familjeklenoder som finns i hemmen som ett slags ”revirmärken”…

Eftersom jag själv varit en samlare så länge jag kan minnas så är intresset för varför samlandet attraherar så många en naturlig del av mitt eget intresse. Med begreppet ”samlare” syftar jag inte på en mållös sysselsättning där saker och ting ställs på hyllan under planlösa, sporadiska inköp. Samlandet är för mig något mycket större än så. För mig står själva samlandet för en närmast intellektuell sysselsättning, där kunskapen om föremålen – och den period de tillverkats i – betyder långt mer än tingen i sig.

Samlaren är för mig också en person som bevarar och skyddar vårt kultur- och naturarv (samlingarna blir ju ofta små, privata museer över samlarens intressen). För ett antal år sedan kom jag över en intressant bok där samlandet beskrivs utifrån psykologiska teorier. Collecting – An unruly passion av Werner Muensterberger (1994) gav helt nya insikter till mitt eget samlarintresse. Jag tror inte att någon samlare kan läsa boken utan att tvingas till eftertanke över samlandets psykologiska aspekter.

Muensterberger är inte själv någon samlare, vilket inte är någon nackdel, då han ser på samlandet med nyfikna och objektiva ögon. Som underlag till boken har författaren – förutom tryckta källor – använt sig av olika samlares ”bekännelser” under skilda tidsepoker.

Författaren börjar mycket riktigt med att konstatera att det inte finns någon ”vanlig samlare”; alla människor är individualister, i synnerhet samlare. En intressant notering är att Muensterberger gång efter annan jämför kärleken med samlandet. Han går t.o.m. så långt som att hävda att kärleken är en form av samlande. Kärleken – liksom önskan att äga ett föremål – är endast intressanta så länge man inte har dem. Jag tycker att författaren ibland gå lite väl långt i sina analyser. Att helt kategoriskt hävda att brist på kärlek som barn med nödvändighet istället leder till en manisk längtan efter ersättningsföremål, är dåligt underbyggt.

Inte desto mindre är det intressant att läsa utläggningar om samlandet som psykologiskt fenomen. Man inser också hur hårfin gränsen är mellan det sjukliga/maniska samlandet och den glädjerika hobby som samlandet utgör för det stora flertalet samlare.

Det är ganska underligt att exempelvis fjärilsamlandet gått från att vara en kokett syssla för överklassen under 1700-talet, via 1800-talet då vetenskapen på allvar började använda sig av typsamlingar. Idag betraktas man snarast som lite lustig då man berättar att man samlar på t.ex. insekter.

Att vetenskaperna (ofta med betoning på amatörer i positiv bemärkelse) och samlandet ofta gått hand i hand råder dock inga tvivel om. Alla våra universitetsmuseer står som ett bevis på detta. Alla museer och arkiv är ju egentligen bara ett resultat av samlares ihärdiga arbete.

Personligen tror jag att samlandets främsta funktion är att bringa ordning och reda i en tillsynes kaotisk värld. Man tar tingen ur sitt sammanhang och belyser det specifika.