Carl von Linné som samlare?

Jag hade nöjet att, för några år sedan, gå en sommarkurs vid Uppsala universitet med namnet Carl von Linné. Intressanta och trevliga kurskamrater och oerhört kunniga föreläsare gjorde kursen till ett mycket trevligt inslag under några sommarveckor. I kursen ingick också en fördjupningsuppgift där varje kursdeltagare fick fria händer att skriva en kortare essä inom valfritt ämne. Enda kravet var (som ni säkert redan förstått) att den store svenske botanisten Carl von Linné skulle stå i fokus.

Då mitt främsta intresse är mitt samlande föll valet av essäämne givetvis på något som kunde kopplas till just detta. Efter lite efterforskningar kom jag fram till att det inte (mig veterligen) publicerats något arbete om Linné som naturaliesamlare. Ämnet intresserade mig, dels för att jag själv är intresserad av naturföremål, dels därför att mitt intresse för samlare och samlande i största allmänhet kunde få sitt lystmäte. Vad finns då att säg om ”botanikens furste” som naturaliesamlare?

Det som mer än något annat karaktäriserar Linnés vetenskapliga metod var de ständiga inventeringarna och insamlingsexpeditionerna. Detta systematiska sätt att finna kunskap om naturen är grunden även i dagens zoologi och botanik. Begreppet linnean tillskrivs ofta personer som är nitiska samlare av något slag!

Linnés samlande tog sin början redan i tidiga år. Hemma i småländska Stenbrohult samlade Linné växter, insekter, stenar och andra naturföremål. Enligt Linnés bror Samuel Linneaus verkar Carl ha varit en flitig samlare: ”Örterne inlade han i böcker; skref några noter vid dem. Insecterne lade han i ett litet skåp på nålar. En kista hade han stenar uti. Mor var dock glad att han med flit använde tiden på dygd och ej hvad lastbart var.”

Linné tycks också ha varit väldigt girig beträffande sina samlingar: ”Linné var icke generös med sina samlingar och skänkte inte bort av sina dubletter. Han förstörde dem hellre än gav bort dem”, påpekar en av Linnés bekanta. Då Linné köpte naturalier för universitetets räkning behöll han ofta allt material själv. Linné tycks inte gjort någon skillnad mellan hans privata samlingar och universitetets.

Med den erfarenhet han fått genom sina landskapsresor skrev Linné en avhandling för resande naturforskare där vikten av insamlandet påpekas: ”af alla dessa bör så mycket samlas, som för ett museum är behöfligt […]”. Vad som var ”behövligt” var – nu som då – en fråga om tycke och smak. Klart är dock att Linné intresserade sig mycket för samlingar av naturhistorisk art. Han hjälpte bl.a. till att systematisera Ulrika Eleonoras naturaliekabinett.

Anvisningar för preparering och iordningsställande av naturföremål av skilda slag låg Linné varmt om hjärtat. Han skrev bl.a. en handledning för hur man skulle preparera, ordna och ställa ut naturalier av skilda slag. Jag har ett samtida ex. från 1753 av detta lilla häfte, som går under titeln Musei Rerum Naturalium. Häftet är en verklig pärla i min linneanska samling!

Förutom insamlandet tillskrev Linné stor vikt vid dokumenterandet av materialet. Just dokumentationen är ju grunden för samlingens vetenskapliga värde. Andra svenska samlare, som den berömde Artur Hazelius (grundare av Nordiska museet och Skansen) skrev också instruktioner för insamlande, som lika gärna skulle kunna vara nedtecknade av Linné: ”Skriv flitigt, samla mycket, packa väl och märk sakerna noga.”

Detta är en uppmaning jag mer än gärna förmedlar till mina samlande vänner!

PS. De som önskar veta mer om ämnet hänvisar jag till min (ganska plottriga) essä om Carl von linné som naturaliesamlare. Läs den här!